MIDDLEAGE NEWS

Efter en vecka av mentala och praktiska göromål är man hemma i Uppsala igen. Man känner sig alldeles slut och tom. Det är oändligt mycket som ska tänkas på och ordnas med. Nödvändigheter som inte går att smita undan ifrån utan måste göras. Vi är ju bara två barn, och min stackars bror och svägerska kan ju inte göra allt själva. Som tur är kommer vi så bra överens att all planering och datum nu redan är satta. Det är skönt när man inte behöver bråka eller tjafsa när sorgen är större än intresset för att göra praktiska saker.
Vad som är så fantasktiskt med vår Far är ju detta att han fick åtta chanser. Nio hjärtinfarkter fick han och han klarade alla utom den sista. Sedan gick han vidare. Och hans uppgift här var tydligen färdig. Det gör att man tänker efter, hur gör jag min uppgift?

Även om man tror att man är förberedd på att det ska hända är man inte det. Döden finns i vår närhet precis som födelsen gör. Jag frågade min Far för några år sedan, "Men pappa, hur gammal tror du att du är?" Då var han 82 år och tyckte att det var jobbigt med slem i halsen, tandläkaren och att han råkade glömma en födelsedag. "-50 ! sa han." Och vi skrattade en hel del åt det. Jaha ja, sa jag, - Och hur gammal är jag då, som glömmer mer än du gör på ett helt år?! "-Det sitter på insidan, Suss, inte på utsidan!" Tack för den passningen!
Min älskade pappa, som gjorde så mycket för mig och min bror, är någon annanstans, dit jag inte kan ringa och säga hej, eller hälsa på. Men jag är så övertygad att vi kommer att träffas igen, på en annan plats eller en annan dimension. Och som vanligt kommer man på att, varför sa jag inte det eller det. Men det är väl bara att prata på, uti för oss, tomma intet, och hoppas att dom hör. Andra kommer antagligen tro att man är knäpp, men vem bryr sig?! Det finns fler som lyssnar och ser, än dom som hörs och syns!

Har en sida som är ganska kul om man tycker att sånt här är intressant.
http://www.ditthoroskop.nu Den här infon kommer därifrån!

Vattumannen (20:e januari- 18:e februari)

Vattumannen härskas av planeten Uranus. Kombinerat med luftens element gör den ledande egenskapen vattumannen till en komplicerad karaktär. Hon är mycket självgod och har starka åsikter som hon vet är de rätta. Hon bryr sig alls inte om ifall hon anses vara en underlig figur eller om alla andra tycker annorlunda. Personlig frihet och rättvisa är centrala begrepp. För andra kan vattumannen te sig oberäknelig och rebellisk. Det kan vara svårt att nå henne, då hon tenderar att skärma av sitt sanna jag under en yttre fasad. Vill du vara hennes vän och tränga in under ytan måste du acceptera henne som hon är. Hon accepterar dig som du är, även om du kanske har fel enligt hennes mening så har du rätt att tycka som du vill. Hon är fördomsfri, intellektuell och human. Element: luft Kvalitet: fast Polaritet: positiv Nyckelord: Uranus, klarsynthet, humanism, intuition, vågor, ockult, protest, revolutionär, reform, distans och bärnsten. Positiva karaktärsdrag: fredsälskande, lojal och uppfinningsrik. Negativa karaktärsdrag: excentrisk och trotsig. Människokroppen: fotlederna.

Facebook. En bok med ett ansikte. Plus lite annat som finns för att man ska stanna kvar och inte tröttna. Som maffiawars och farmville. Egentligen helt onyttig att sätta hjärnan i med oj vad det är avkopplande, att bli stressad så man kommer upp till nästa nivå! Paradoxer, det är vad livet består av verkar det som.
Vill inte ha paradoxer, vill att det ska vara enkelt och lätt att vara. Varför inte bara säga det man tycker och stå för det? Hur svårt ska det vara? Det är ju så mycket enklare sedan. Att inte ha så bråttom, utan vara eftertänksam är ju också en bra ide. Men känslorna får styra, och efter några dagar tycker man att nu har jag tänkt färdigt! Och så blir det så fel! Vi som berörs av beslutet får rätta sig efter det, och ta egna och nya beslut som kanske inte alls är optimalt för situationen! Har hänt mig några gånger nu, och vill faktiskt inte göra såna val mer. Jag visste ju vad jag ville men andras val har berört mitt liv så till den grad att jag är tvungen att ändra på det jag beslutat och önskat. Krångligt eller hur? Man glömmer så lätt att man inte är själv, man är i en gemenskap som alla blir berörda av individens handlande.

Ont. Vaknade med ett aj. Ischiasnerven låg i kläm lite mer än vanligt. Så där låg jag o undrade att hur tar jag mig upp? Försökte sträcka på mig då fick spinal stenosen ett ryck! Inte den oxå! Mys. Allt på en gång. Klockorna på mobilerna ringde. Dags att gå upp! Jaha, ja. Det är ju lätt att säga! Jag rullade mig upp, med vetskapen om att om jag inte gör det nu så blir jag kvar. Hur ska jag ta mig till jobbet? Ska ju åka buss! Det här blir nog en intressant dag...

Jaha då! Det blev en kjol, igår. Tänkte att det är nog bäst att sy till en fyrkant med slits, ifall att jag inte skulle ha något att ha på mig på måndag. Idag alltså. Men det blev i alla fall något annat som jag hade på mig. Men det vart riktigt snygg! Och imorgon lär jag ha hur mycket som helst att välja ifrån för ikväll tvättar jag. Kläder och tunga mattor. Vi var nere i lördagskväll och bokade en tvättid, och hjälp att bära tvätt skulle jag få. Tunga, blöta mattor är ju inte min grej precis. Men ett litet välfärdsproblem i form av en pinkod till bankkortet gjorde att mannen var tvungen att åka iväg och leta rätt på rätt papper! Eftersom resan inte är så där jättekort utan tar en ca 3 timmar enkel så lär han väl inte komma hem förrän tvätten är klar eller i morgon, lagom till jag kommer hem i morgon så jag kan få min middag serverad!!! För det är han helt underbar på. Känner mig så bortskämd. Disken fixad, sängen bäddad, middagen serverad inkl. lunchlåda till morgondagen. Det svåra i ta emot är att inte lägga sig i eller kolla efter hur det är gjort och bara sätta sig ner och njuta och tacka och ta emot. Är man impregnerad med att serva, så är det inte lätt att bli servad! Men nu är det bara för mig att lägga ner mitt skrivande för en stund och gå ner till tvättstugan igen, för mannen har inte kommit hem, så bära mattan det får jag göra själv!

Har äntligen fått fram min symaskin! Den har stått i en låda och bara väntat på att komma fram och komma till användning igen. Det var länge sedan sist vi sågs. Måste nog vara innan vi flyttade tillbaka från Märsta. Men nu är den framme! Varför då? Jo det är alltid trögt att packa upp, jag vill gärna dra på det tills jag inte har något val och alla ideer man får ligger i träda tills någon sparkar en i rumpan och ber om hjälp med en söm eller två. Kenneth hade ett par jeans som behövde sys upp. Klacken på botsen hade slitit av kanterna längst ner och ville ha hjälp med det. Han fick vänta nästan en vecka. Tills han undrade hur går det mina byxor? Går det bra?
Ja vad ska man säga? Fram med maskinen, sy ca 15 minuter, och sedan var det klart! Hur jobbigt ska det vara egentligen? Man målar fram en händelse som är hur jobbig som helst, när det egentligen inte alls är det. Om man slutade med att se det som jobbigt, tänk vad mycket man kan få gjort varje dag! Bara som det här med att skriva i sin egen blogg. Först ska jag veta vad jag ska skriva om, sedan ska jag sätta mig framför datorn, och skriva ner det jag tänker på. Kanske en del olika moment men det går ju fort och tar inte mycket energi från mig.
Idag är det lördag och har rotat i förrådet igen. Kan man hitta något spännande i dom som kan plockas upp? Jajamen! Lite pärlor till dotterdottern. Hängsmycket och kedjor. Sytrådar och glasfärg. Gardinupphängningsprylar och annat smått och gått som var kul att se igen.
Kul. Plocka i packlådor och titta på en i och för sig inte alldeles oäven man i soffan, men om han bara var vaken oxå! Han sover middag. Var lite tlött sa han, la ner huvudet och vips var han väck. Tänk om jag oxå kunde göra så. Men det går inte. Om jag lägger ner mitt huvud och blundar börjar min hjärna sitt eget liv. Den tänker ut vad man kan göra med det eller den grejen, behöver nog göra det eller det, måste kanske ringa till den eller den och vad ska jag ha på mig på måndag till jobbet och jag undrar jag om...
Nej, det blir att göra något som får hjärnan att lugna ner sig och få den att koncentrera sig på bara en sak. Kanske man ska sy ihop en kjol med några kul detaljer på? Hm, undrar jag om jag har sparat den där bra ha saken i en låda...

Man födde fyra barn och uppfostrade dom att vara sina egna individer. Frihet under ansvar. Inget ansvar ingen frihet! Jag har försökt att med handling visa det som jag som förälder har krävt av dom. Ett mjukt hjärta och en hård panna. Att hellre fria än fälla. Att hellre älska än hata. Att hellre erkänna sina egna fel än att klanka ner på andra. Vi vet så lite om varandra att det är svårt att på ett rättvist sätt kunna döma någon. Om man sitter i den sitsen bör man vet allt om personen i fråga och vem vet det? Inte jag om någon annan, och ingen annan om mig.
För varför ska jag säga allt? Vem berör det mer än mig? Jag kan säga en del, det som är relevant för den diskussionen vi har, men inte mer. Varför ska det inte vara självklart med bondförnuft?

Susanna är ett kvinnonamn med grekiskt ursprung och i sin tur går tillbaks till ett hebreiskt namn som betyder "lilja".

Namnet har använts i Sverige sedan 1200-talet, och kom in i almanackan i början av 1700-talet. Under 1900-talet blev den franska formen av namnet, Susanne, istället allt vanligare och är idag fyra gånger så frekvent som formen Susanna. Namnet hade en viss uppgång under 1970- och 1980-talet, men är nu på väg nedåt i listorna igen. Det fanns 31 december 2005 totalt 12 960 personer i Sverige med förnamnet Susanna, varav 6 591 hade det som tilltalsnamn. År 2003 fick 97 flickor namnet, varav 16 fick det som tilltalsnamn

uppgiften tagen från http://sv.wikipedia.org/wiki/Susanna