MIDDLEAGE NEWS

Jag skulle hämta David, Lisa och Lovelace vid 11 idag. Så blev det inte. Äldsta dottern ringde och bad mig köra henne till närakuten. Får liksom ingen luft mamma! Oj då, kommer strax.
Sonen blev informerad om att han och gänget får åka mammas bil senare. For iväg och hämtade dottern och dundrade in på mottagningen. Där brukar ju en viss prioritering ske, så inte nageltrång får snabbvård och hjärtinfarkten får vänta. Men där satt vi, och väntade medans dottern satt och hostade och väste som en orm. Nehepp, det här går jag inte med på! Gick helt kallt in till sjuksköterskerna innanför det allra heligaste, och frågade om möjligen min dotter kan få någon hjälp här eller om det går fortare att åka till Akuten på Ackis?
Ops! Vad fort det kan gå! In med Ylva i ett rum, fram med stora syrgasbuteljen och Ventolin. Och äntligen kunde man se en viss rodnad på hennes kinder. Puh! Sedan blev det temp och snabbsänka och en doktor. Mediciner delades ut i snabb följd och sedan var vi ute igen. Till ett apotek nära henne och in med Ylva till en väntande och orolig man. Sedan däckade hon.
Medans min dag knappt börjat! Jag hade ju kvar en son, hans flickvän samt deras bilrädda kisse, som skulle till veterinären. Men först skulle den lilla familjen med mig i släptåg åka till Willys. Pantade lite flaskor och burkar där och glömde som vanligt av att lämna in kvittona. Jaja, smällar man få ta och så kan jag ju använda dom en annan dag. Kisse smetade sig fast utefter bilfönstret när vi kom tillbaka, gos, och äntligen är ni tillbaka! Hon skulle bara veta! Mot ekeby och vetrinär. Ekeby har massor med affärer! Speciellt en som vi gick in i var outstanding! Ekeby Kakel. Oj vad snygga badrum kan bli! Och oj vad det kostar! 12 plattor för 10000:- men då får du en sammanhängande bild på dom förstås...

Onsdagen är över och det som jag fasat över är inom ett halvår över mig ... Visst låter det hemskt men har man en tendens att måla "pip" på väggen är det inte alls svårt att känna så. Nu gäller det att förbereda sig och plocka info så man kan få ner det på normalnivå utan att behöva oroa sig. Ju mer info desto bättre är det om det som man är rädd för. Problemet krymper av någon anledning när man kan se det som det är. Som ni förstår vill jag inte tala om vad det gäller, utan det kommer ni att förstå i sinom tid. Efteråt kommer det att bli bra, tom väldigt bra, efter vad som sägs, men tills dess och ett litet tag efteråt kommer det att bli ganska så kämpigt. Men är man beredd att kämpa och inte ger upp, håller optimistens flagga på topp så klarar jag/vi oss igenom det här också! Alltså mer hopp, optimism, och massor med kärlek!

Jaha det här får duga tills mitt egna interface kommer upp... Inte så inovativt men bättre än limegrönt!

Shit!!! Min bakgrund är borta! Ser ju helknäppt ut med bara grönt! Måste fixa till det men det tar ju lite tid... Ha tålamod bara så kan vi ju hoppas att interfacet blir i ordning igen!

Ännu en morgon då man blir väckt. Kan inte begripa hur ett barn kan skrika eller gråta så! Flera gånger i veckan vaknar jag av att grannens tös gråter. Klockan kan vara 12, två eller fyra på morgonen, och hon gråter så hon tappar andan! Man undrar om hon har ont eller vad är det som händer egentligen? Nu är det inte bara jag som har vaknat av detta utan de som har sovit här och min nyutflyttade dotter har fått sin sömn förstörd. En gäst till oss vart så till sig att han ringde och bad någon komma och kolla upp henne. Inte vet jag vad som hände men tyst vart det i ca två veckor men nu har det börjat igen. Det är inte lätt när man har småbarn. Dom är inte tysta på kommando. Och dom bryr sig inte om grannar eller att dom stör. Dom bara talar om att något är fel och vill ha det tillrättalagt omedelbart och nu. Jag kommer själv ihåg när den yngsta föddes. Vi kunde inte begripa varför hon rätt som det var grät så förtvivlat! Det visade sig sedan att ungen var född med problem i urinvägarna och blev sedan opererad för detta. Men aldrig att vi lät henne ligga och gråta själv. Räddningen blev Alvedon och Sulfa i flera år, vår nattsömn var räddad och även grannarnas. Det finns ju alltid någon lösning på problemen.
Sedan undrar man ju över sig själv! Varför inte bara gå och prata med dom stackars föräldrarna? Nej då gör man det som en sann svensk gör. Låtsas som om inget hänt eller händer. Inte konfrontera eller dylikt. Det är farligt.
Men just nu känner jag mig som en sydlänning från något eldigt och kraftfullt land, vill rusa iväg och fråga Vad i herrans namn är det som händer och varför? Finns det inget något ni/vi kan göra som får detta lilla barn att sova en hel ostörd natt?
Antagligen om jag rusade in där så skulle jag väl skrämma slag på den stackars familjen men när tillfälle ges i trappen eller utanför, på ett neutralt ställe så borde jag försöka vara en bra granne och fråga om det är något som dom behöver hjälp med! Det är lätt att klaga men inte lätt att fylla behoven. Typiskt räddhågat och ego svenskt.

Hur gjorde jag? Ja det kan man undra. Är nog klumpig av naturen. Och en del dagar är det extra klumpigt. Speciellt om man är lite ur gängorna. Koncentrationen var väl kanske inte på topp. Lite ur balans kanske... Jag skadade mig ganska rejält och skar upp en bit av ovansidan av tummens knoge. Fick åka in till Ackis och sy 6 stygn och nu är det bara att hoppas att det läker som det ska. Att det inte blir någon inflammation eller att biten som syddes fast inte har tillräckligt med blod så det blir dött. I så fall blir det ett litet ärr där... litet... Nerverna kommet att hitta tillbaka till sin plats inom ca 6 månader, och det är då som känseln kommer tillbaka där den är borta nu. Men annars är det bra. Förutom att några dagar innan jag skar mig fick Kenneth åka till Norge igen. Det hände bara på några timmar. Från att gå och handla på Willys till att rusa in genom dörren och börja packa därför att flyget från Arlanda skulle gå 18.35, alltså om bara några timmar. Det är väl ok, men nu är det ju så att det jobbet innebär oftast att han är borta ca 4 veckor i stöten och jag var inte alls förberedd! Och jag hatar överraskningar och speciellt såna som inte så där roliga för mig. Nu har det ju gått en vecka och jag har kommit över den värsta chocken! Det blev stora förändringar den här veckan för mig. Kenneth borta i ett nafs i fyra veckor, sjukskriven tills högerhanden går att använda, och Lilltösen flyttat hemifrån.Trots att man vet att man har att göra, och som jag vet att jag kan göra utan en högerhand, så blir man handlingsförlamad på något sätt. Det som har gjort att jag kom över den värsta ensamhetskänslan är att jag fick ha mitt barnbarn här, och hon som många andra barn fäller ibland kommentarer som går rakt in i hjärteroten;

Till mormor: Saknar du Jessice? - Inte än, och mormor har ju Irmelie här! -Jaa, för jag är mormor älskling jag oxå, och jag kan sova över här hos dig så är du inte ensam!

Lilltösen; Min pappa har min extramamma och mamma har min extrapappa så visst är Kenneth min extramorfar?

Det visade sig att när hennes mor kom för att hämta henne ville hon inte alls följa med hem så det blev två nätter i rad hos mormor och min och sin mors räddning. Moder till mitt barnbarn var rejält förkyld och behövde verkligen den extra vilan hon fick och jag kunde tänka på annat som hur viktigt det är att Frankenvalp sitter på rätt ställe i soffan så han oxå kan se barnkanalen och snobben. Men nu har hon åkt hem, och för första gången är jag helt själv. Jag startade med att däcka i soffan framför en dvd! Filmen var faktiskt bra! Nu gäller det bara att ta tag i själv och se till att få saker gjorda av egen maskin och inte för att andra behöver det. Det är det som är det svåra att vara mamma bara ibland. Nu bestämmer tiden när jag ska tänka och inte tvärtom, att tänka när tid finns över.Det är naturligtvis en vanesak som allting är, men det är svårt att lära om efter 30 år! Så min tanke med mitt nya liv är att jobba häcken av mig, att aldrig ha ovårdade naglar mer, att alltid ha diskad disk, och börja simma igen, samt att börja spela på mitt piano igen. Men bara på den tid som finns över efter jag umgåtts med de personer som är så viktiga för mig; Kenneth och vår regnbågsfamilj!