Middleagenews

Läser en bok. Nej då ingen deckare! Det handlar om en svensk kung och hans undersåtar plus en man och hans bravader under början av 1900-talet. Idag när man inte ser homosexualitet som något nämnvärt konstigt är den här boken en stycke historia, som inte många vet om. Så spring iväg till biblioteket eller bokshoppen och låna eller köp "Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelssson. Massor med spännande läsning, skvaller, och inblick i Sveriges monarkis mest privata, det som vi aldrig får en inblick i annars. Den är skriven i berättarform och är lättläst samt triggar nyfikenheten till sista bladet!

Funderar och funderar. Det har jag ju tid med nu när jag är sjukskriven i några dagar. Dom här stunderna och dagarna är sällsynta då man kan få egen tid att tänka. Jag märker att jag njuter av att vara själv, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det betyder inte att jag börjar bli osocial. Det kommer nog aldrig att hända att den dagen dyker upp då jag inte vill umgås med folk!
Men just nu, precis perfekt, trivs jag med detta. Tänk om det varit tvärtom! Påtvingad ensamhet är inte heller bra. Det är ju bara några dagar i för sig, men det gör just dom här dagarna så värdefulla.
Annars har det varit ganska händelserikt hemma hos oss. Slutet av veckan och helgen har jag varit förkyld, influensa, men inte den som alla är så rädda för. Därutöver, trots att jag mådde som en pytonorm, skjutsat min dotters flyttlass till staden söder om Stockholm. Som tur var följde äldsta dottern och barnbarnet med, som bil och pratstöd. Så nu är det bara två vuxna och två kattungar som bor här. Eller ska man kanske säga 1 och halv vuxen? Mannens adress är ju inte här. Hans adress bor hemma hos honom, medans han bor här... Ja, inte vet jag, han får gärna ha sin adress i Koalalumpur bara han är här hos mig. För nu räknar vi dagarna tills lördag då han kommer hem igen från sin vända på jobb i oljans land. Fyra veckor är en lång tid att vara hemifrån på, och de två veckor som han är hemma innan han åker igen, vill man ta vara på varje minut av, spara dom, stoppa dom i en låda, så jag kan ta fram dom igen när det blir jobbigt att vänta på tills han kommer hem igen...

Hörni, nu är jag nyfiken! Hur många är det egentligen som är intresserade av vad jag skriver? På vänstersidan av bloggen finns det en liten flik där man kan trycka för prenumeration. Genom den kan jag se hur många som läser. Det skulle vara så kul och se. Och gärna lite kommentarer! Tackar! och så hörs vi igen om en stund!

Efter en vecka av mentala och praktiska göromål är man hemma i Uppsala igen. Man känner sig alldeles slut och tom. Det är oändligt mycket som ska tänkas på och ordnas med. Nödvändigheter som inte går att smita undan ifrån utan måste göras. Vi är ju bara två barn, och min stackars bror och svägerska kan ju inte göra allt själva. Som tur är kommer vi så bra överens att all planering och datum nu redan är satta. Det är skönt när man inte behöver bråka eller tjafsa när sorgen är större än intresset för att göra praktiska saker.
Vad som är så fantasktiskt med vår Far är ju detta att han fick åtta chanser. Nio hjärtinfarkter fick han och han klarade alla utom den sista. Sedan gick han vidare. Och hans uppgift här var tydligen färdig. Det gör att man tänker efter, hur gör jag min uppgift?

Även om man tror att man är förberedd på att det ska hända är man inte det. Döden finns i vår närhet precis som födelsen gör. Jag frågade min Far för några år sedan, "Men pappa, hur gammal tror du att du är?" Då var han 82 år och tyckte att det var jobbigt med slem i halsen, tandläkaren och att han råkade glömma en födelsedag. "-50 ! sa han." Och vi skrattade en hel del åt det. Jaha ja, sa jag, - Och hur gammal är jag då, som glömmer mer än du gör på ett helt år?! "-Det sitter på insidan, Suss, inte på utsidan!" Tack för den passningen!
Min älskade pappa, som gjorde så mycket för mig och min bror, är någon annanstans, dit jag inte kan ringa och säga hej, eller hälsa på. Men jag är så övertygad att vi kommer att träffas igen, på en annan plats eller en annan dimension. Och som vanligt kommer man på att, varför sa jag inte det eller det. Men det är väl bara att prata på, uti för oss, tomma intet, och hoppas att dom hör. Andra kommer antagligen tro att man är knäpp, men vem bryr sig?! Det finns fler som lyssnar och ser, än dom som hörs och syns!

Har en sida som är ganska kul om man tycker att sånt här är intressant.
http://www.ditthoroskop.nu Den här infon kommer därifrån!

Vattumannen (20:e januari- 18:e februari)

Vattumannen härskas av planeten Uranus. Kombinerat med luftens element gör den ledande egenskapen vattumannen till en komplicerad karaktär. Hon är mycket självgod och har starka åsikter som hon vet är de rätta. Hon bryr sig alls inte om ifall hon anses vara en underlig figur eller om alla andra tycker annorlunda. Personlig frihet och rättvisa är centrala begrepp. För andra kan vattumannen te sig oberäknelig och rebellisk. Det kan vara svårt att nå henne, då hon tenderar att skärma av sitt sanna jag under en yttre fasad. Vill du vara hennes vän och tränga in under ytan måste du acceptera henne som hon är. Hon accepterar dig som du är, även om du kanske har fel enligt hennes mening så har du rätt att tycka som du vill. Hon är fördomsfri, intellektuell och human. Element: luft Kvalitet: fast Polaritet: positiv Nyckelord: Uranus, klarsynthet, humanism, intuition, vågor, ockult, protest, revolutionär, reform, distans och bärnsten. Positiva karaktärsdrag: fredsälskande, lojal och uppfinningsrik. Negativa karaktärsdrag: excentrisk och trotsig. Människokroppen: fotlederna.

Facebook. En bok med ett ansikte. Plus lite annat som finns för att man ska stanna kvar och inte tröttna. Som maffiawars och farmville. Egentligen helt onyttig att sätta hjärnan i med oj vad det är avkopplande, att bli stressad så man kommer upp till nästa nivå! Paradoxer, det är vad livet består av verkar det som.
Vill inte ha paradoxer, vill att det ska vara enkelt och lätt att vara. Varför inte bara säga det man tycker och stå för det? Hur svårt ska det vara? Det är ju så mycket enklare sedan. Att inte ha så bråttom, utan vara eftertänksam är ju också en bra ide. Men känslorna får styra, och efter några dagar tycker man att nu har jag tänkt färdigt! Och så blir det så fel! Vi som berörs av beslutet får rätta sig efter det, och ta egna och nya beslut som kanske inte alls är optimalt för situationen! Har hänt mig några gånger nu, och vill faktiskt inte göra såna val mer. Jag visste ju vad jag ville men andras val har berört mitt liv så till den grad att jag är tvungen att ändra på det jag beslutat och önskat. Krångligt eller hur? Man glömmer så lätt att man inte är själv, man är i en gemenskap som alla blir berörda av individens handlande.