MIDDLEAGE NEWS

Angreppet (inte sällan kallat ”skärgårdskriget”) ägde rum under sommaren 1719. Under ledning av Fjodor Apraksin anföll ryssarna med 132 galärer och ett hundratal mindre båtar, bemannade med omkring 26 000 man. Under 41 dagar härjade de i skärgården: förde ihop boskap, brände gårdar och spikade upp manifest med text på svenska och tyska, i vilka man kunde läsa att tsaren önskade fred och att kriget helt och hållet var den svenska statsledningens fel.
I skärgården cirkulerar flera historier, vilka går ut på att de svenska skärgårdsbönderna och –fiskarna gjorde motstånd och kastade ut inkräktarna. Tyvärr är detta föga mer än skrönor: i nästan samtliga dokumenterade fall vann ryssarna lätta segrar och erövrade tillfälligtvis de öar de angrep. Ett undantag är, såvitt jag vet, striden på Hölö, där prosten Paulus Scharff faktiskt lär ha skrämt bort ryssarna genom sin trumma och sitt bondeuppbåd.
Den svenska militären förmådde inte göra mycket åt eländet, och när man väl försökte hade ryssen för det mesta bränt vad han ville och försvunnit. Alla större svenska ansträngningar gick ut på att förhindra att ryssarna nådde Stockholm. Till en början var detta lätt eftersom Apraksin föredrog att bränna och härja i Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping, medan den irländskfödde amiral Peter de Lacy brände Östhammar och Öregrund. Mitt emellan dessa flottavdelningar anlände en tredje eskader under Levasjev, vars trupper förlades till Rånö och Nåtarö.
När Apraksin förenade sin eskader med Levasjevs inträdde den mest kritiska fasen i skärgårdskriget: ryssarna brände Ornö och seglade mot Stockholm. En större batalj stod i Stäksundet, där ryssarna hejdades. Därefter vände de hemåt.