fredag 30 oktober 2009
12:12 | 
Upplagd av
Susanne |
Efter en vecka av mentala och praktiska göromål är man hemma i Uppsala igen. Man känner sig alldeles slut och tom. Det är oändligt mycket som ska tänkas på och ordnas med. Nödvändigheter som inte går att smita undan ifrån utan måste göras. Vi är ju bara två barn, och min stackars bror och svägerska kan ju inte göra allt själva. Som tur är kommer vi så bra överens att all planering och datum nu redan är satta. Det är skönt när man inte behöver bråka eller tjafsa när sorgen är större än intresset för att göra praktiska saker.
Vad som är så fantasktiskt med vår Far är ju detta att han fick åtta chanser. Nio hjärtinfarkter fick han och han klarade alla utom den sista. Sedan gick han vidare. Och hans uppgift här var tydligen färdig. Det gör att man tänker efter, hur gör jag min uppgift?
Vad som är så fantasktiskt med vår Far är ju detta att han fick åtta chanser. Nio hjärtinfarkter fick han och han klarade alla utom den sista. Sedan gick han vidare. Och hans uppgift här var tydligen färdig. Det gör att man tänker efter, hur gör jag min uppgift?
För oss är du ju inte sista gången vi ses, utan det är bara en väldigt lång människotid innan vi träffas igen. Och det är det som är jobbigt och ledsamt, att inte kunna ringa och prata bort en stund.
Så varför har dom inte telefon där pappa är nu? Fast tänk er! vilken skvallertelegraf det skulle bli! Och hur skulle den telefonlinjen se ut? Fast det är ju förstås forskarnas problem!
Som ni ser så har jag en ganska naturlig syn på det här med födelse och död. Jag vill inte alls göra det hela till något litet eller oviktigt, men det gör det så mycket enklare och lättare när någon man älskar går vidare, om man ser det som en naturlig del i själens vandring. Det är som min bror sa "- pappa var färdig med det som han skulle göra här, hans uppgift här var slutförd. Nu har han gått vidare till nästa". Och det betyder att alla människor har en uppgift som är viktig, att vi ska vara rädda om varandra och hjälpa varandra så vi lyckas i det vi ska göra.
Så varför har dom inte telefon där pappa är nu? Fast tänk er! vilken skvallertelegraf det skulle bli! Och hur skulle den telefonlinjen se ut? Fast det är ju förstås forskarnas problem!
Som ni ser så har jag en ganska naturlig syn på det här med födelse och död. Jag vill inte alls göra det hela till något litet eller oviktigt, men det gör det så mycket enklare och lättare när någon man älskar går vidare, om man ser det som en naturlig del i själens vandring. Det är som min bror sa "- pappa var färdig med det som han skulle göra här, hans uppgift här var slutförd. Nu har han gått vidare till nästa". Och det betyder att alla människor har en uppgift som är viktig, att vi ska vara rädda om varandra och hjälpa varandra så vi lyckas i det vi ska göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
